Hanna Andersson: Sydney var det.

Jag landade i Sydney i torsdagskväll och var helt slut efter att ha rest i 29 timmar, mina ben var som uppstoppade korvar. Jag begav till mitt hostel och hoppar glatt in bland mina nya roomies. Fyra stycken killar, varav en fransman och en engelsman, mycket trevliga killar. Dom andra har jag ingen susning om, den ena har bara sovit när jag sett honom och den andra använder bara kostym och fina skor enligt hans säng som pryds av kostymöverdrag och fina pjx, har dock inte sett honom ännu.
Jag sov ingenting denna natt, gick upp vid 07, tog lite luft och somnade som en sten vid 11 igen. Sen minns jag inte så mycket mer. Jag har haft sån jävla jetlag och inte ätit något mer än riskakor och vatten på dessa dagar. Det går bara inte.

Men nu har jag landat och igår var jag ute på långpromenad på några timmar. Gick till operahuset och fortsatte därefter in i botaniska trädgården. Oj va fint där var, tänk om bara solen hade lyst lite också. Den har inte vågat sig fram ännu. Men kan tala om att det är rätt så skönt väder ändå och allt är väldigt härligt här. Människorna är som dom säger, väldigt trevliga och hjälpsamma. Kan säga att jag fortfarande inte får i mig nåt käk, vet inte vad det är för fel. Jag älskar ju mat.

Var på arbetsintervju igår och bestämde för att inte ta det jobbet för att jag hade bara den magkänslan, och jag ville inte ha ett sådant jobb. Sen var jag och kollade på en lägenhet, som jag sedan Inte fick. Konstigt nog kändes det också bra! Det var nog meningen!

För när jag gick där och strosade i denna underbara trädgård med "den långe Kristian" i lurarna, dök det plötsligt upp massa frågor i mitt huvud som jag tidigare inte ställt mig själv. Då jag inte brukar ställa så mycket frågor till mig själv heller. Men jag mår inte bra alls, jag har inte ätit någon mat sen jag kom hit och har haft en jättekonstig magkänsla. Fast jag har längtat efter detta så himla mycket, så fattar jag knappt själv varför jag mår såhär.

Men så slog det mig att jag inte ska vara här just nu! Det är fel för mig just nu och jag vill inte resa runt bland hostel och jobba. Någon gång vill jag självklart göra det, men inte just nu, som jag trodde. Jag hade helt enkelt inte tänkt till den här gången, vilket kan vara bra ibland, speciellt om man ska runt halva jorden. Nu tänker ni säkert där hemma, "men låt det ta 2,3 veckor så kommer du in i det." Ja så är det kanske, men jag vill inte "in i det" nu. Så är det bara och så får det vara. Det var ju en trevlig och kanske dyr vistelse.
Men som min mamma brukar säga "Man lever bara en gång".

Jag är ung och tänker göra det som känns bäst för mig. Sen får ju ni säga va tusan ni vill också, men håll det för er själva.

En lite för lång impulsiv resa fröken, Hanna Andersson, smarttjej_90girl! Skäms!

Så jag ska gräva i guldfickorna nu och ta mitt pick och pack med mig hem till underbara Sverige. Till alla mina fantastiska vänner och familj. Hoppas jag kan få igång matvraket i mig igen och se Sverige lite längre denna gången.